• Familjen,  Livet

    Våra kvällar

    Jag brukar ofta tänka att vi har kommit igenom de mest intensiva småbarnsåren ganska lindrigt. De riktigt jobbiga vaknätterna kan jag nästan räkna på mina händer. Likaså de supertidiga morgnarna. Livet har inte känts som en dimma, absolut inte. Vi har orkat leva, inte bara överleva.

    En sak har dock varit skitjobbig och är fortfarande: de maratonlånga läggningarna. Undrar just hur många timmar vi har kämpat med att få alldeles för pigga barn att somna? Jag vågar knappt gissa. Två av barnen är extremt kvällspigga och frustrerande det har varit. När man sitter i timmar (tack och lov för mobilen!!) med en unge som hoppar, bråkar, leker och härjar i sängen för att inte somna. Ser klockan ticka med vetskapen om att den där efterlängtade egentiden krymper till noll och inget ikväll igen. Kommer ner sömndrucken efter klockan 22 och inser att det nog bara är att borsta tänderna och gå och lägga sig om man ska orka med nästa dag.

    Vi har testat det mesta. Söva i vagn, söva i bil, ljudböcker, fasta rutiner, varva ner tidigt, läsa sövande sagor osv. Inget har egentligen funkat särskilt bra, även om det periodvis har gått bättre. Vilket innebär att alla sover innan 21.30.

    Sedan några år tillbaka somnar de två äldsta alltid själva och det gör ju kvällarna betydligt enklare. Just nu är utmaningen i stället nr 4 – som är i det där jobbiga gränslandet mellan att sova och inte sova på dagen. Ni som har/har haft barn i 2-3-årsåldern vet säkert vad jag pratar om. Sover hon inte middag kan eftermiddagen och kvällen bli fruktansvärt gnällig och jobbig. Sover hon en stund (räcker med en kvart) somnar hon absolut inte i rimlig tid på kvällen.

    Jaja. Är det något jag lärt mig så är det ju att alla, precis alla jobbiga perioder går över. Kanske får det bli mycket sövarlöprundor i sommar, så gör vi åtminstone något vettigt av de där långa kvällstimmarna?

  • Träning

    6 enkla kom igång-tips

    Bästa tiden för löpning är nu! Ljusa kvällar och perfekt temperatur. Bilden är från i går kväll och ni ser ju själva hur h ä r l i g t det är att springa (okej, jag vet att det kanske inte alltid känns så härligt under tiden….men ändå så värt!!)

    Här kommer några tips till dig som är nybörjare på löpning och är sugen på att komma igång.

    1. Sätt ett mål. Det kan vara att klara att springa 5 km utan att gå, att springa ett specifikt lopp, att klara milen på en viss tid. Det är motiverande att ha något att jobba mot. Det är bra om målet inte är allt för långt bort i tid, jag brukar tycka att 3 månader är lagom.

    2. Om du är ovan – spring långsamt i början. Alltså riktigt långsamt. Varva gärna löpningen med snabb gång. Många gör misstaget att gå ut alldeles för hårt, för det ska ju ”kännas” att man har tränat. Men det ska inte vara för jobbigt i början, då ökar motståndet och du kommer ha svårt att ta dig ut nästa gång.

    3. Ha tålamod och öka träningen långsamt för att slippa överbelastningsskador. En regel som ofta används för att undvika skador är tio-procents-regeln. Alltså att inte öka träningen mer än tio procent per vecka.

    4. För att undvika skador är det också bra att variera underlaget, spring inte bara på asfalt. Jag tycker själv att barkspår kan vara lite väl mjukt och bli tungt, men gillar grus, stig och skogsvägar.

    5. Skaffa ett par riktiga löparskor. Prova gärna ut i en butik där du kan springa på ett band.

    6. Se över ditt löpsteg (men fokusera inte för mycket på detta i början). En konkret och enkel grej är att försöka ta lite kortare steg och landa med fötterna under dig snarare än långt framför dig. Kolla gärna in denna gamla video med Lofsan, tycker hon ger superbra och pedagogiska löptekniktips här (cirka tre minuter in i klippet).

  • Veckans träning

    Vecka 19

    Äntligen maj. Från att ha varit i princip helledig hela april påbörjade jag flera nya uppdrag denna vecka. Så tillbaka till att pussla med barnvakt, ha koll på tusen saker och hitta små luckor där det går att skriva eller ringa telefonsamtal. Usch, tycker det är meckigt! Men kul också såklart.

    Träningsmässigt har det varit en tung vecka. Mycket på grund av det där hårda långpasset förra söndagen. Kroppen är inte van vid att springa både fort och långt på samma gång. Jag vilade på måndagen, men med facit i hand borde jag kanske ha tagit fler vilodagar eftersom benen känts sega hela veckan.

    Så här har träningen sett ut, eftersom jag inte känt mig pigg i benen har jag bara kört distans och inga intervaller.

    Måndag: Vila
    Tisdag: 12 km
    Onsdag: 10 km
    Torsdag: 15,5 km
    Fredag: 12 km
    Lördag: 32,5 km
    Söndag: 11 km

    Totalt 93 km

    Veckan som kommer ska jag bryta av mängdträningen med något helt annat. Det får bli en alternativ vecka! Ska försöka få in hela tre intervallpass, varav ett löpning, ett på cykel och ett på crosstrainer. Och så några kortare distanspass och ett långt långpass nästa helg. Får se om jag lyckas hålla mig till planen.

  • Livet,  Löpning

    En osedvanligt fin majdag

    Oj, vilken fin dag detta har varit. På alla tänkbara sätt.

    I morse vaknade jag tidigt, tidigt. Åt frukost och satt och jobbade en liten stund. Sen packade jag en löparryggsäck med några smörgåsar, vatten och banan och begav mig upp mot Pelarne där jag skulle möta upp ett helt gäng löpare för att springa ”Fat Ass Sevede”. Ett årligt löparevent där man springer en etapp av vandringsleden Sevedeleden.

    Vissa galningar sprang hela 55 kilometer på denna rejält kuperade led, jag nöjde mig med 21. Men med min lilla ”uppvärmning” på cirka 11 kilometer från Mariannelund till Pelarne blev det sammanlagt 32, och det är faktiskt det längsta jag sprungit i år. Hade rätt tunga ben sista biten. Men väldigt trevligt att springa med folk, och att vädret var helt strålande gjorde ju inte löpturen sämre.

    Glömde helt bort att fota men tog den här bilden på väg till Pelarne. Körsbärsblom och frodigt, grönt gräs.

    Sen blev jag upplockad av familjen och vi begav oss till Vimmerby för att träffa min bror, hans fru och deras lilla Melinda. Bara tre veckor, och alldeles ny i den här världen. Så liten och fin. Mitt första syskonbarn och nog är det lite speciellt ändå.

    Satt i bersån hela eftermiddagen med delar av familjen, en påse lösgodis, solen i ansiktet och trötta ben. Vilsamt värre.

    Barnen härjade i trädgården, spelade monopol, la pussel och läste böcker. Ser ju väldigt harmoniskt ut på denna bild, men det var det verkligen inte hela tiden…

    Efter middag och efterrätt begav vi oss hemåt igen. Lykke somnade i bilen och vi (jag) tyckte att vi skulle stanna till på vägen för att ta lite fina kvällsbilder. Så det gjorde vi. Alltså, kan vi inte bestämma att vi förlänger maj lite (och tar bort några veckor i november och februari i stället)??

  • Torsdagstips

    Bortom Ekorrhjulet

    God förmiddag! Här sitter jag, trött och mosig i hjärnan och försöker skriva artiklar med Lykke i knät. Det går sådär. Från att ha inga frilansjobb så har jag plötsligt många frilansjobb och det är såklart kul – men det blev nog en liten chockstart.

    I dag tänkte jag bjuda på ett litet torsdagstips som också är ett poddtips: Bortom Ekorrhjulet! En podd som vänder och vrider på det här med olika sätt att leva. Podden görs av systrarna Johanna och Katta som lever på ganska olika sätt, men som både längtar efter ett friare, enklare liv. De bjuder in spännande gäster som lever på ”alternativa” sätt och de reflekterar mycket kring vad som är livskvalitet tillsammans.

    Frågorna Johanna och Katta rör sig kring är jag väldigt intresserad av : Finns det ett liv bortom ekorrhjulet? Och blir vi nödvändigtvis lyckligare på andra sidan 8-5? Hur hittar man en bra balans mellan frihet och trygghet? Och så vidare och så vidare.

    Jamen lyssna gärna! Finns där poddar finns…

  • Livet

    Att vara en ja-sägare

    Jag är en ja-sägare. Jag är inte så förtjust i att planera, och vill inte ha veckorna helt fullbokade – för då kan jag ju inte säga ja till grejer som händer! Jag älskar spontanitet och gillar när jag inte vet exakt hur dagarna ska se ut. Livet blir liksom roligare så.

    Det är lätt att livet med barn blir ganska inrutat, och för deras skull måste vi ju ha en del rutiner här hemma. Så det här med att säga ja och vara spontan är såklart mer av en utmaning i dag än det var för tio år sedan. Men jag vill alltid säga ja, och jag försöker! Sen kan det ibland gå ut över sådant som mat, träning och städning….men det gör inte så mycket.

    Som igår, till exempel. Var på G att börja laga middag när en granne messade att hon ville bjuda mig på födelsedagsfika (jag fyllde absolut inte år, så hon hade nog blandat ihop mig med någon, men jag tackade förstås ja till fika ändå). Så vi drack kaffe, åt kakor och hade trevligt. Fredrik anslöt efter ett tag. Strax innan vi bestämde oss för att gå hem och laga middag messade en annan vän och frågade om jag ville springa till det möte vi båda skulle vara på klockan sex. Så jag kastade i mig två köttbullar, bytte om och stack iväg på en runda. Vem säger nej till en social löptur? Inte jag!

    Gårdagseftermiddagen och kvällen blev alltså helt upp och ner. Jag åt kakor och bullar till middag, sprang tre korta rundor i stället för en (sex kilometer till mötet, två kilometer hem och ytterligare fyra senare på kvällen). Till kvällsfika käkade jag köttbullar och makaroner. Och tvätten låg visst kvar i tvättmaskinen när vi skulle gå och lägga oss…

    Somliga skulle säkert få panik av sådant här, men jag gillar det. Inte hela tiden kanske, men ibland. Ge mig fler hipp-som-happ-dagar, tack!!

  • Veckans träning

    Vecka 18

    En ny vecka till ända. Jag minns faktiskt knappt hur den varit. Långhelgen som gått var helt okej i alla fall, med hemmahäng, några fikabesök och lite småfix både inne och ute. Avslutade söndagen med ett långpass, fick feeling och bestämde mig för att köra hyfsat hårt. 21,1 kilometer på 1.28 blankt blev det till slut. Det var rejält kuperat med uppför till en början och nedför på slutet. Att jag snittade 4.20-tempo på första halvan och 4.00 på andra talar sitt tydliga språk. Härligt att springa sig lite trött, i alla fall.

    Så här har veckans träning sett ut:
    Mån: 11 km
    Tis: 10 km
    Ons: 11 km
    Tor: 13 km varav 3×3 i 3.58-fart
    Fre: 15,5 km
    Lör: 13 km
    Sön: 21,5 km i 4.10-fart

    Totalt 95 km

    Borde kanske försöka få mer struktur på min träning och lägga in lite fler intervallpass för att få upp snabbheten. Just nu har jag bra uthållighet men dålig fart. Efter dagens pass började jag faktiskt leka lite med tanken att ha ett maratonmål i höst! Jag bara måste ju springa sub 3 nån gång i livet (mitt pers är på 3.00.18) – och jag känner verkligen att alla förutsättningar för att klara ett sådant mål finns.

  • Löpning

    Som tio milligram morfin

    I snart 20 år har jag sprungit regelbundet, med kortare uppehåll för graviditeter, småskador och resor till spring-ovänliga platser. 20 år, det är ju nästan svindlande länge. Hur många kilometer det har blivit sammanlagt kan jag bara gissa, men kanske 30 000? Nästan ett varv runt jorden!

    Jag får ibland höra att jag är så ”duktig” som springer, men jag ser det inte så. För mig är det bland det lättaste som finns, att snöra skorna och ge mig ut. Jag vill springa, nästan jämt. Det finns sällan något motstånd längre, det är liksom svårare för mig att låta bli.

    De senaste åren har jag mestadels sprungit prestationsinriktat, haft mål och utmanat mig själv. Men en stor del av mitt löparliv har jag ”bara” sprungit – och den dag jag lägger ner allt vad tider och tävling heter kommer jag fortsätta att ”bara” springa. För jag behöver det verkligen. Hur hurtigt det än låter så älskar jag att springa – och jag älskar vad som händer i mig när jag springer. Och då är det inte främst det fysiska jag tänker på, utan det mentala.

    Under mina löprundor rinner stress och ilska av. Stora problem blir plötsligt små. Jag kan tänka mer klart och får massor av idéer. Och mitt självförtroende blir nästan otäckt bra. När jag springer är allt, precis allt möjligt och även smått orimliga planer känns genomförbara. Jag ÄGER helt enkelt!

    Jag har fått lära mig att den vetenskapliga förklaringen till detta är att nivåerna av ämnen som dopamin, noradrenalin och serotonin ökar i kroppen under fysisk aktivitet. Jag läste någonstans att 45 minuters löpning kan utsöndra endorfiner som motsvarar 10 milligram morfin. Låter rimligt! Löpning kan alltså nästan liknas vid en drog…

    Jag minns ärligt talat inte om det har varit så här jämt, kanske hade jag en lång och tråkig uppstartssträcka för länge sen, då löpningen bara kändes tung, flåsig och så långt från en kick man kan komma? Har jag alltid, på riktigt, gillat löpning? Och kan alla lära sig gilla löpning?  
    Ingen aning! Men för mig funkar det numera som en vansinnigt bra humörhöjare som jag inte vill vara utan.

  • Min månad i bilder

    April genom mobilen

    Första maj idag, regnet öser ner och det ser ut att bli en innedag. Passade på att gå igenom min telefon för en liten summering av april som var en finfin månad. Jag hade bara ett enda jobbuppdrag, och eftersom jag var ledig så pass mycket hade vi tid för både det ena och det andra.

    I början av månaden firade vi påsk. Påskveckan var solig och fin om jag minns rätt. På påskafton åt vi mat i mina föräldrars trädgård och begav oss sedan till ett ställe för att klättra i grottor och skrika vårskrik. Att hela familjen Antonsson får plats i en och samma bild är ovanligt!

    Vi jobbade vidare med övervåningen, nu är vi nästan helt klara (mycket tack vare min pappa som är snickare). Känner mig så mätt på detta projekt nu och är vansinnigt osugen på att måla de sista listerna. Men jag får väl tvinga mig….Bra blir det i alla fall, och barnen är så nöjda med att ha fått varsitt krypin. Här är Jonies rum. Barnen har fått välja tapeter själva, men jag sa blankt nej till galna fototapeter.

    Alltså, om vi hade vetat i början av året att möjligheten att köpa vår DRÖMGÅRD skulle dyka upp hade vi ju aldrig satt igång hela projektet. Är snaaaart, snart i mål med den processen hoppas jag. Besiktningen är klar och kontraktet granskas just nu av en jurist. Vi springer och tittar till huset hela tiden. Kan förhoppningsvis visa massa bilder redan om några veckor. Tänk att den här magiska utsikten ska bli vår! Vi har massa mer eller mindre galna planer för framtiden…

    Sommarhäst ingår givetvis i planerna. Hästar är något som både Fredrik, jag och Edith gillar. I påskas red jag för första gången på flera år, på en superhärlig ardenner. Edith rider på ridskola, och då och då på det här charmtrollet som tillhör några vänner.

    En annan grej vi tog tag i var att köpa en ny ugn (gamla har varit paj sen januari), jag hämtade en begagnad i Västervik och passade på att ta en glass vid havet med min syster. Sedan fick jag feberfrossa på vägen hem och var däckad i två dagar.

    Spisen kom i alla fall på plats (den var tyvärr typ 4 cm för hög och ej justerbar, så det ser inte klokt ut). Nu står den dock där den står ett bra tag tror jag, och vi upskattar verkligen att kunna baka och laga grejer i ugnen igen.

    Sedan var det sommarvärme i säkert en vecka. Vi sådde blommor och invigde badsäsongen 2020.

    En annan fantastisk grej som hände i april var att jag fick ett syskonbarn! Mitt allra första, en bedårande liten Melinda som jag längtar efter att få träffa. Har tyvärr ingen bild, men kanske snart…

    Jamen det var nog april i stora drag. I maj kommer det bli mer jobb och mindre ledig tid för min del. Hoppas att allt blir klart kring husköpet och att saker och ting faller på plats för mig jobbmässigt så att jag kan slappna av lite. Andra planer jag har för maj är springa en riktig lååååååång tur (uppåt 40 km) med löparbekanta, fotografera ett brudpar, plantera några häckplantor och göra trevliga cykelutflykter. Bland mycket annat.

  • Familjen,  Livet

    Att välja annorlunda

    I går tog jag till slut tag i det, ringde och tackade ja till en barnomsorgsplats för Lykke. Det var inte den plats vi önskat och väntat på i över ett år, men förhoppningsvis blir det bra ändå. Så i augusti börjar vårt nya liv! Förhoppningsvis kan vi pussla ihop det och turas om att vara hemma på eftermiddagarna så slipper vi fixa med fritidsplatser också.

    Faktum är att vi inte alls är vana att vara dubbelarbetande föräldrar, under totalt nio av de senaste elva åren har antingen Fredrik eller jag varit hemma med barn. Och jag är så GLAD att vi kunnat det! Det har gjort småbarnslivet så mycket enklare, skönare och mindre stressigt. Jag är inte alls anti förskola (vi har haft en superbra) men jag är totalt övertygad om att de allra minsta barnen faktiskt har det bättre på hemmaplan än i en stor förskolegrupp. Så länge de är hemma med en hyfsat välfungerande förälder som inte vantrivs alldeles med livet, förstås…

    Jag är alltid så rädd att trampa folk på tårna i diskussioner kring förskola, och försöker vara ödmjuk inför det faktum att alla familjer är olika och väljer olika. Men när jag gång på gång hör kommentaren ”nu känner vi verkligen att hen behöver börja förskola, vi tycker inte att vi kan stimulera hen hemma längre” från föräldrar till 13-14-månadersbebisar vill jag bara skrika!! Förskollärarna gör ett superjobb men kan ju faktiskt aldrig någonsin ersätta en förälder. Tycker det är många föräldrar som överskattar duktiga pedagoger och underskattar sig själva. En 1- till 2-åring behöver ju främst kärlek, närhet, tid och att bli sedd. Möjligheten att få de behoven tillgodosedda är ju långt mycket större hemma med en förälder än i konkurrens med x antal andra barn förskolan, tänker jag! Och – hemmabarnen missar absolut ingenting som de inte kan ta igen senare.

    Så till dig som vill och kan vara hemma med ditt barn längre än de 1,5 år som verkar vara standard i Sverige vill jag bara säga: GÖRT!! Våga välja annorlunda! Det är så värt det! Klart att det kan vara en utmaning rent ekonomiskt, men jag tänker att väldigt många av oss lantisar som kommer undan med ganska låga boendekostnader faktiskt har alla möjligheter i världen.  

    Så. Nu har jag fått det sagt, hoppas ingen blev upprörd.  God onsdag på er!