Löpning,  Träning

Maraton – en mental berg-och-dalbana

Jag berättade ju att jag bestämt mig för att satsa mot ett maraton i höst. Fick precis se att Stockholm Marathon tyvärr är inställt, men det finns kanske några mindre maratonlopp som ändå går av stapeln? Vi får hoppas!

Maraton är absolut inte min favoritdistans. Av flera skäl. Den mentala berg-och-dalbanan som ett maratonlopp innebär tycker jag är skitjobbig. Man hinner tänka och känna så otroligt mycket under ett lopp som håller på i flera timmar. Ett maraton kräver också rätt mycket planering, och lååååånga långpass. Hu!

Varför jag ändå bestämt mig för att det får bli 42 195 meter i höst?
Jomen, så här: sist jag sprang maraton hade jag som mål att springa på under 3 timmar och sprang in på 3.00.18. Jag kan inte ha ett personbästa som är sååååå nära den där magiska drömgränsen, det går bara inte. Så under 3 timmar ska jag nån gång i livet, och jag tror att förutsättningarna att få till rätt träning är bra just den här sommaren. Typ så! Sen tycker jag såklart att själva utmaningen är kul, annars skulle jag aldrig göra det.

Tre gånger tidigare har jag gett mig på distansen. Första gången var 2007. Jag var 23 och hade inte särskilt mycket erfarenhet av strukturerad löpträning. Men peppad av en kompis började jag träna enligt ett program av Anders Szalkai med målet att springa Stockholm Marathon på under 4 timmar. Och jag lyckades! Det var sviiiiinvarmt under själva loppet, 30 grader och sol, och jag sprang med mjälthugg mest hela tiden. Men jag minns ändå att loppet gick relativt bra, jag hade aldrig nån rejäl dipp, och sprang in på 3.51 utan att vara helt förstörd.

Nästa maraton, även detta Stockholm Marathon, sprang jag hela 8 år och tre barn senare – 2015. Den här gången hade jag inte tränat specifikt för maraton, mitt längsta långpass innan loppet var två mil. Men sammantaget hade jag ändå mycket mer löpning i bagaget än 2007 och sluttiden blev 3.23. Jag sprang inte alls på toppen av min förmåga, så det blev ett rätt behagligt lopp. Om än regnigt och iskallt!

Året efter, 2016, sprang jag New York Marathon, eftersom jag vunnit en startplats till loppet. Denna gång hade jag tränat maratonspecifikt i några månader och var egentligen i rätt bra form. Målet, sub 3, kändes helt rimligt. Men jag råkade vara gravid i vecka 10 när loppet gick av stapeln (vilket inte riktigt ingått i planerna) och var nog ganska påverkad av graviditeten. Väldigt trött och rejält illamående! Loppet var verkligen en enda lång mental kamp och jag ville ge upp redan efter två mil. Men på något sätt kämpade jag mig igenom och nådde nästan, nästan mitt mål. Fast de där 18 sekunderna som fattades var retliga, kan jag säga.

Så nu vill jag alltså ha revansch. Sub 3 är målet, springer jag några minuter fortare än så är det en bonus. Wish me luck!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *