Familjen,  Livet

Våra kvällar

Jag brukar ofta tänka att vi har kommit igenom de mest intensiva småbarnsåren ganska lindrigt. De riktigt jobbiga vaknätterna kan jag nästan räkna på mina händer. Likaså de supertidiga morgnarna. Livet har inte känts som en dimma, absolut inte. Vi har orkat leva, inte bara överleva.

En sak har dock varit skitjobbig och är fortfarande: de maratonlånga läggningarna. Undrar just hur många timmar vi har kämpat med att få alldeles för pigga barn att somna? Jag vågar knappt gissa. Två av barnen är extremt kvällspigga och frustrerande det har varit. När man sitter i timmar (tack och lov för mobilen!!) med en unge som hoppar, bråkar, leker och härjar i sängen för att inte somna. Ser klockan ticka med vetskapen om att den där efterlängtade egentiden krymper till noll och inget ikväll igen. Kommer ner sömndrucken efter klockan 22 och inser att det nog bara är att borsta tänderna och gå och lägga sig om man ska orka med nästa dag.

Vi har testat det mesta. Söva i vagn, söva i bil, ljudböcker, fasta rutiner, varva ner tidigt, läsa sövande sagor osv. Inget har egentligen funkat särskilt bra, även om det periodvis har gått bättre. Vilket innebär att alla sover innan 21.30.

Sedan några år tillbaka somnar de två äldsta alltid själva och det gör ju kvällarna betydligt enklare. Just nu är utmaningen i stället nr 4 – som är i det där jobbiga gränslandet mellan att sova och inte sova på dagen. Ni som har/har haft barn i 2-3-årsåldern vet säkert vad jag pratar om. Sover hon inte middag kan eftermiddagen och kvällen bli fruktansvärt gnällig och jobbig. Sover hon en stund (räcker med en kvart) somnar hon absolut inte i rimlig tid på kvällen.

Jaja. Är det något jag lärt mig så är det ju att alla, precis alla jobbiga perioder går över. Kanske får det bli mycket sövarlöprundor i sommar, så gör vi åtminstone något vettigt av de där långa kvällstimmarna?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *