Livet

Att vara en ja-sägare

Jag är en ja-sägare. Jag är inte så förtjust i att planera, och vill inte ha veckorna helt fullbokade – för då kan jag ju inte säga ja till grejer som händer! Jag älskar spontanitet och gillar när jag inte vet exakt hur dagarna ska se ut. Livet blir liksom roligare så.

Det är lätt att livet med barn blir ganska inrutat, och för deras skull måste vi ju ha en del rutiner här hemma. Så det här med att säga ja och vara spontan är såklart mer av en utmaning i dag än det var för tio år sedan. Men jag vill alltid säga ja, och jag försöker! Sen kan det ibland gå ut över sådant som mat, träning och städning….men det gör inte så mycket.

Som igår, till exempel. Var på G att börja laga middag när en granne messade att hon ville bjuda mig på födelsedagsfika (jag fyllde absolut inte år, så hon hade nog blandat ihop mig med någon, men jag tackade förstås ja till fika ändå). Så vi drack kaffe, åt kakor och hade trevligt. Fredrik anslöt efter ett tag. Strax innan vi bestämde oss för att gå hem och laga middag messade en annan vän och frågade om jag ville springa till det möte vi båda skulle vara på klockan sex. Så jag kastade i mig två köttbullar, bytte om och stack iväg på en runda. Vem säger nej till en social löptur? Inte jag!

Gårdagseftermiddagen och kvällen blev alltså helt upp och ner. Jag åt kakor och bullar till middag, sprang tre korta rundor i stället för en (sex kilometer till mötet, två kilometer hem och ytterligare fyra senare på kvällen). Till kvällsfika käkade jag köttbullar och makaroner. Och tvätten låg visst kvar i tvättmaskinen när vi skulle gå och lägga oss…

Somliga skulle säkert få panik av sådant här, men jag gillar det. Inte hela tiden kanske, men ibland. Ge mig fler hipp-som-happ-dagar, tack!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *