• Livet

    Hej igen!

    Hoppsan, vilket långt sommaruppehåll det blev. Nu är jag tillbaka här i alla fall, och även om det är väldigt osäkert hur ofta jag kommer hinna uppdatera den här bloggen under hösten är ambitionen att åtminstone göra det….ibland!

    Mycket har hänt sen sist, det har varit galet intensiva månader faktiskt. I början av juli blev jag hastigt och lustigt erbjuden ett jobb som medie/filmpedagog på kulturskola och bestämde mig efter väldigt mycket beslutsångest att tacka ja. Jag har många gånger tänkt att jag skulle vilja jobba med ungdomar & kreativitet på något sätt – och det här kändes som en chans som jag liksom inte kunde säga nej till. Så sedan början av augusti jobbar jag 70 procent på kulturskolan i Vimmerby och trivs faktiskt riktigt bra. Även om det såklart varit en rejäl omställning att gå från en ganska fri vardag som föräldraledig/frilans till en jobbvardag med fasta tider.

    Utöver detta har jag fortsatt frilansa en hel del (alldeles för mycket jobb just nu), vi har skolat in Lykke på daghem (vilket inte varit helt okomplicerat) och tagit över nya huset i Norrlida där vi så smått påbörjat en renovering.
    Många spännande grejer på gång, med andra ord, men livet känns lite väääl stressigt just nu. Ser dock ljuset i tunneln, om några veckor blir det förhoppningsvis betydligt lugnare.

    Löpningen har såklart blivit lite lidande på sistone, men jag springer nästan varje dag – utan något som helst krav på prestation. När livet lugnar ner sig lite hoppas jag suget efter lite hårdare träning kommer tillbaka. Har en spännande grej på gång som handlar om mental träning, kan förhoppningsvis återkomma med ett eget inlägg om det snart.

    Jamen det var nog allt för mig idag. Säger hej då med en höstig bild från förra helgen, så hörs vi snart igen.

  • Livet

    Midsommardagar

    Pallar inte skriva en massa, så jag lägger upp ett gäng bilder i stället. Men väldigt kortfattat så har vi haft fina midsommardagar. Med sol, vänner, släkt, god mat, jordgubbar, springbad. Jamen typ allt det bästa i livet! I dag är jag trött, trött, trött men hoppas att energin återvänder i morgon. Återkommer kanske med lite fler ord då.

    Några av bilderna är mina, några är tagna av en vän.

  • Livet

    Drömmig helg

    Den här helgen alltså! Innehöll allt jag drömmer om och lite till. Som ridtur genom blommande hagar. Spontant häng vid vår badsjö. Svettiga intervaller. Fotosession med en av döttrarna i junikvällen. Ett halvmaraton på skogsstigar med grannen. 3-årskalas med många härliga gäster. Rabarber- och hallonpaj med glass. Ännu mer blad. En nyklippt gräsmatta. Söta kycklingar som äntligen fått flytta ut…

    Ja, men ni hör ju. Nu lyssnar vi på Kristina från Duvemåla i köket, ytterdörren står vidöppen och jag njuter av helgens sista timmar. I morgon väntar jobb, men sen följer mååånga fler lediga dagar.

  • Familjen,  Livet

    Äntligen sommarlov!

    Så har barnen äntligen fått sitt efterlängtade sommarlov. Jag har längtat jag med. Efter mer frihet och spontanitet. Och efter att få släppa på rutiner och göra annat på kvällarna än lägga barn som absolut inte vill sova. Med det inte sagt att jättelånga lov tillsammans är enkla. Det kommer bråkas massor, gnällas massor och tjatas massor. Men med många utflykter och mycket kompishäng tror jag vi ska klara oss igenom det på ett ganska härligt sätt, ändå.

    Någon skolavslutning i kyrkan blev det inte i år, men vi åt i alla fall traditionsenlig jordgubbstårta för att fira in sommaren. Vår äldsta, Edith, är numera familjens bagare och fixade en supersnabb tårta med färdiga bottnar. Gott!

    Första sommarlovsdagen vara annars en ganska långsam och tråkig historia. Det blåste som bara den så vi var knappt utomhus. Men när det lugnat ner sig på kvällen tog jag mig i alla fall ut på en löprunda. Fick den briljanta idén att utforska våra blivande hoods lite och lyckades nästan springa vilse. Ett tag vadade jag i ris upp till knäna. Men ut ur skogen kom jag till slut, och vackert var det. Klockan 23 var jag hemma igen och somnade inte förrän klockan 01. Nu känns det som att sommaren är här – på riktigt!

  • Familjen,  Livet

    Försmak av sommaren

    Det har varit ganska kyligt i maj, men nu under Kristi himmelsfärd har vi verkligen fått en försmak av sommaren. Soligt, fint, härligt! Dessutom har vi varit lediga och fria.

    Under torsdagen byggde Fredrik hönsgård. Vi andra satte upp tennisnätet i trädgården och spelade tennis (så bra köp om man vill göra något aktivt med barnen utomhus, tror det är detta set vi har). Jonie ville spela ungefär hela dagen, tur vi bjöd hit mina föräldrar så jag fick lite avlastning till slut.

    Mellan tennis och slöande på gräsmattan åt vi massa mat. Så härligt att äta på altanen för första gången i år! Vi har en liten grusad, uteplats på andra sidan huset där vi redan suttit en del, men på denna sida brukar det vara lite för kallt i början av säsongen.

    På kvällen sprang jag intervaller. 3+2+2+2 i 3.50-3.55-tempo. Sammanlagt 15 kilometer. Fy så tungt det går när jag försöker springa fort. Fattar inte var min speed är? Kanske en bra idé att satsa på maraton i höst ändå, då behöver jag inte jobba upp farten så mycket.

    Barnen var uppe rätt sent och Lykke däckade i soffan framför en film. Alltså, så skönt att slippa lägga. Inget annat av våra barn har någonsin kunnat somna på det där viset, hur smidigt som helst ju.

    På fredagen var vi hos några vänner. Klappade höns, getter och åt rabarberpaj på deras fina veranda. Sen drog jag och nästan alla barn på cykeltur, faktiskt på deras initiativ. Vi kämpade oss uppför alla backarna till Norrlida och åt picknick på en äng. Sen cyklade vi genom skogen hem. Edith klarade hemfärden hur bra som helst på sin mountainbike, känns ju lovande eftersom det kanske kommer bli barnens framtida väg till skolan.

    Barnen gjorde ett badstopp på vägen, jag doppade bara tårna i vattnet. Sen kom vi hem, lagade middag och bjöd hem grannarna. Byggde en enkel höjdhoppsställning, drog fram tjockmattan ur boden och tränade höjdhopp. Så kul!

    Efter allt detta var det sent, jag sprang, en runda, och vips var även dag två slut. Känns ju väldans lyxigt att vi har ytterligare två lediga dagar att göra något kul av, inte för att vädret ser särskilt lovande ut men det kanske vänder?

  • Livet

    En husdröm

    Första gången jag var uppe i Norrlida, en by som ligger högt och fint några kilometer från Mariannelund, var någon gång 2012. Jag minns än i dag hur jag nästan tappade andan för jag tyckte det var så otroligt vackert. Utsikten är fantastisk där uppe, man ser hela Mariannelund men också skogarna runt omkring. Redan då flög tanken genom huvudet: ”här skulle vi ju bo nån gång”. Har alltid haft en dröm om att bo ute på landet, men inte för långt ut.

    Sedan dess har jag varit där många, många gånger. På picknick och promenad, men framför allt under otaliga löprundor. Jag har stannat till och fotat årstidens skiftningar, jag har suttit på en liten kulle och sett solen gå ner. Det är rätt jobbigt att ta sig upp för alla backar, men alltid så värt. Solnedgångarna där är något alldeles extra.

    Ganska snart efter att jag varit i Norrlida första gången tog jag reda på vilka som ägde de fyra olika husen i byn. Jag insåg att om det var något hus som möjligtvis, möjligtvis skulle kunna bli till salu någon gång så var det hus nummer tre. Så jag började fantisera om att det huset kanske skulle bli vårt någon gång. Det gällde ju bara att våga fråga ägarna om det skulle kunna bli till salu…

    För flera år sen tog jag reda på telefonnumret till ägarna (som bor utomlands och har hyrt ut huset på somrarna) och författade ett brev som jag tänkte skicka. Sen blev det där brevet liggande i någon låda. Dels för att jag inte hittade ägarnas adress, dels för att jag inte var bombsäker på att vi faktiskt ville ha huset. Att bo i ett mysigt hus i samhället med jättefina grannar, som vi gör nu, har ju sina fördelar ändå. Men den där längtan ut på landet har ändå funnits där hela tiden, framför allt den ljusa delen av året och tidigt i våras fick jag äääääntligen tummen ur. Ringde lantmäteriet, fick tag på rätt adress och skickade brevet. Och fick till vår förvåning svar nästan direkt! Att jo, eventuellt skulle de faktiskt kunna tänka sig att sälja!!

    Vi blev glada och chockade på samma gång (jag hade nog tänkt att de skulle höra av sig om….några år). Men vi fick titta på huset, lyckades komma fram till ett pris, genomförde en besiktning. Och nu är det alltså vårt! Vi är förstås glada, även om jag måste säga att hela processen med husköpet har varit rejält jobbig. Stora beslut är ofta svåra. Hur vet man egentligen vad man vill, på riktigt?

    Men men, nu fick vi en fantastisk chans, tog den, och hoppas förstås att allt blir toppen! Huset är någonstans mellan 142 och 171 kvadratmeter stort (står lite olika i olika papper) och byggt 1911. Många gamla fina detaljer är bevarade, som spegeldörrar, fina gamla foder och lister, vedspis och glasveranda. Uppe finns fyra sovrum och badrum, nere är det kök, matrum och två vardagsrum/sällskapsrum. Det tillhör också en enorm ladugård och drygt 5,5 hektar åker/betesmark. Det är gångavstånd till busshållplats med bussar som går en gång i timmen mot Eksjö och Vimmerby, drygt 1,5 km ner till sjön och cirka 4 km till barnens skola.

    Det är en hel del att renovera och fixa, vilket vi tänker göra i den takt vi orkar och hinner medan vi bor kvar i vårt nuvarande hus. Vi har ingen lust att bo i renoveringskaos och vill vara helt färdiga med åtminstone nedervåningen innan vi flyttar in. Så nu har vi att göra ett tag framöver. Kommer nog ångra oss femtioelva gånger på vägen, men tror nog att det i slutändan ska vara värt all möda!

  • Livet

    I småländska hagar

    Jag älskar den småländska naturen. Det är vackert åt nästan alla håll här, men området mellan Mariannelund och Pelarne är ändå något alldeles extra. Det är inte alltid jag orkar mig upp för backarna (Mariannelund ligger som i en liten dal), men alla gånger jag gör det är det så värt!
    I går kväll stannade jag säkert tio gånger under löprundan bara för se mig omkring lite extra. Alla blommande träd och den där skira grönskan. Så fint att det nästan gör lite ont i ögonen. Träningen blir kanske inte så effektiv, men struntsamma.

    ”Jag tycker våren är lite överskattad” sa jag en gång till min mamma när jag var sisådär 12-13 år. Det har vi skrattat åt många gånger. Ytterst korkad kommentar! Det blir ju inte finare än så här.

  • Familjen,  Livet

    Våra kvällar

    Jag brukar ofta tänka att vi har kommit igenom de mest intensiva småbarnsåren ganska lindrigt. De riktigt jobbiga vaknätterna kan jag nästan räkna på mina händer. Likaså de supertidiga morgnarna. Livet har inte känts som en dimma, absolut inte. Vi har orkat leva, inte bara överleva.

    En sak har dock varit skitjobbig och är fortfarande: de maratonlånga läggningarna. Undrar just hur många timmar vi har kämpat med att få alldeles för pigga barn att somna? Jag vågar knappt gissa. Två av barnen är extremt kvällspigga och frustrerande det har varit. När man sitter i timmar (tack och lov för mobilen!!) med en unge som hoppar, bråkar, leker och härjar i sängen för att inte somna. Ser klockan ticka med vetskapen om att den där efterlängtade egentiden krymper till noll och inget ikväll igen. Kommer ner sömndrucken efter klockan 22 och inser att det nog bara är att borsta tänderna och gå och lägga sig om man ska orka med nästa dag.

    Vi har testat det mesta. Söva i vagn, söva i bil, ljudböcker, fasta rutiner, varva ner tidigt, läsa sövande sagor osv. Inget har egentligen funkat särskilt bra, även om det periodvis har gått bättre. Vilket innebär att alla sover innan 21.30.

    Sedan några år tillbaka somnar de två äldsta alltid själva och det gör ju kvällarna betydligt enklare. Just nu är utmaningen i stället nr 4 – som är i det där jobbiga gränslandet mellan att sova och inte sova på dagen. Ni som har/har haft barn i 2-3-årsåldern vet säkert vad jag pratar om. Sover hon inte middag kan eftermiddagen och kvällen bli fruktansvärt gnällig och jobbig. Sover hon en stund (räcker med en kvart) somnar hon absolut inte i rimlig tid på kvällen.

    Jaja. Är det något jag lärt mig så är det ju att alla, precis alla jobbiga perioder går över. Kanske får det bli mycket sövarlöprundor i sommar, så gör vi åtminstone något vettigt av de där långa kvällstimmarna?

  • Livet,  Löpning

    En osedvanligt fin majdag

    Oj, vilken fin dag detta har varit. På alla tänkbara sätt.

    I morse vaknade jag tidigt, tidigt. Åt frukost och satt och jobbade en liten stund. Sen packade jag en löparryggsäck med några smörgåsar, vatten och banan och begav mig upp mot Pelarne där jag skulle möta upp ett helt gäng löpare för att springa ”Fat Ass Sevede”. Ett årligt löparevent där man springer en etapp av vandringsleden Sevedeleden.

    Vissa galningar sprang hela 55 kilometer på denna rejält kuperade led, jag nöjde mig med 21. Men med min lilla ”uppvärmning” på cirka 11 kilometer från Mariannelund till Pelarne blev det sammanlagt 32, och det är faktiskt det längsta jag sprungit i år. Hade rätt tunga ben sista biten. Men väldigt trevligt att springa med folk, och att vädret var helt strålande gjorde ju inte löpturen sämre.

    Glömde helt bort att fota men tog den här bilden på väg till Pelarne. Körsbärsblom och frodigt, grönt gräs.

    Sen blev jag upplockad av familjen och vi begav oss till Vimmerby för att träffa min bror, hans fru och deras lilla Melinda. Bara tre veckor, och alldeles ny i den här världen. Så liten och fin. Mitt första syskonbarn och nog är det lite speciellt ändå.

    Satt i bersån hela eftermiddagen med delar av familjen, en påse lösgodis, solen i ansiktet och trötta ben. Vilsamt värre.

    Barnen härjade i trädgården, spelade monopol, la pussel och läste böcker. Ser ju väldigt harmoniskt ut på denna bild, men det var det verkligen inte hela tiden…

    Efter middag och efterrätt begav vi oss hemåt igen. Lykke somnade i bilen och vi (jag) tyckte att vi skulle stanna till på vägen för att ta lite fina kvällsbilder. Så det gjorde vi. Alltså, kan vi inte bestämma att vi förlänger maj lite (och tar bort några veckor i november och februari i stället)??

  • Livet

    Att vara en ja-sägare

    Jag är en ja-sägare. Jag är inte så förtjust i att planera, och vill inte ha veckorna helt fullbokade – för då kan jag ju inte säga ja till grejer som händer! Jag älskar spontanitet och gillar när jag inte vet exakt hur dagarna ska se ut. Livet blir liksom roligare så.

    Det är lätt att livet med barn blir ganska inrutat, och för deras skull måste vi ju ha en del rutiner här hemma. Så det här med att säga ja och vara spontan är såklart mer av en utmaning i dag än det var för tio år sedan. Men jag vill alltid säga ja, och jag försöker! Sen kan det ibland gå ut över sådant som mat, träning och städning….men det gör inte så mycket.

    Som igår, till exempel. Var på G att börja laga middag när en granne messade att hon ville bjuda mig på födelsedagsfika (jag fyllde absolut inte år, så hon hade nog blandat ihop mig med någon, men jag tackade förstås ja till fika ändå). Så vi drack kaffe, åt kakor och hade trevligt. Fredrik anslöt efter ett tag. Strax innan vi bestämde oss för att gå hem och laga middag messade en annan vän och frågade om jag ville springa till det möte vi båda skulle vara på klockan sex. Så jag kastade i mig två köttbullar, bytte om och stack iväg på en runda. Vem säger nej till en social löptur? Inte jag!

    Gårdagseftermiddagen och kvällen blev alltså helt upp och ner. Jag åt kakor och bullar till middag, sprang tre korta rundor i stället för en (sex kilometer till mötet, två kilometer hem och ytterligare fyra senare på kvällen). Till kvällsfika käkade jag köttbullar och makaroner. Och tvätten låg visst kvar i tvättmaskinen när vi skulle gå och lägga oss…

    Somliga skulle säkert få panik av sådant här, men jag gillar det. Inte hela tiden kanske, men ibland. Ge mig fler hipp-som-happ-dagar, tack!!