• Löpning,  Träning

    Maraton – en mental berg-och-dalbana

    Jag berättade ju att jag bestämt mig för att satsa mot ett maraton i höst. Fick precis se att Stockholm Marathon tyvärr är inställt, men det finns kanske några mindre maratonlopp som ändå går av stapeln? Vi får hoppas!

    Maraton är absolut inte min favoritdistans. Av flera skäl. Den mentala berg-och-dalbanan som ett maratonlopp innebär tycker jag är skitjobbig. Man hinner tänka och känna så otroligt mycket under ett lopp som håller på i flera timmar. Ett maraton kräver också rätt mycket planering, och lååååånga långpass. Hu!

    Varför jag ändå bestämt mig för att det får bli 42 195 meter i höst?
    Jomen, så här: sist jag sprang maraton hade jag som mål att springa på under 3 timmar och sprang in på 3.00.18. Jag kan inte ha ett personbästa som är sååååå nära den där magiska drömgränsen, det går bara inte. Så under 3 timmar ska jag nån gång i livet, och jag tror att förutsättningarna att få till rätt träning är bra just den här sommaren. Typ så! Sen tycker jag såklart att själva utmaningen är kul, annars skulle jag aldrig göra det.

    Tre gånger tidigare har jag gett mig på distansen. Första gången var 2007. Jag var 23 och hade inte särskilt mycket erfarenhet av strukturerad löpträning. Men peppad av en kompis började jag träna enligt ett program av Anders Szalkai med målet att springa Stockholm Marathon på under 4 timmar. Och jag lyckades! Det var sviiiiinvarmt under själva loppet, 30 grader och sol, och jag sprang med mjälthugg mest hela tiden. Men jag minns ändå att loppet gick relativt bra, jag hade aldrig nån rejäl dipp, och sprang in på 3.51 utan att vara helt förstörd.

    Nästa maraton, även detta Stockholm Marathon, sprang jag hela 8 år och tre barn senare – 2015. Den här gången hade jag inte tränat specifikt för maraton, mitt längsta långpass innan loppet var två mil. Men sammantaget hade jag ändå mycket mer löpning i bagaget än 2007 och sluttiden blev 3.23. Jag sprang inte alls på toppen av min förmåga, så det blev ett rätt behagligt lopp. Om än regnigt och iskallt!

    Året efter, 2016, sprang jag New York Marathon, eftersom jag vunnit en startplats till loppet. Denna gång hade jag tränat maratonspecifikt i några månader och var egentligen i rätt bra form. Målet, sub 3, kändes helt rimligt. Men jag råkade vara gravid i vecka 10 när loppet gick av stapeln (vilket inte riktigt ingått i planerna) och var nog ganska påverkad av graviditeten. Väldigt trött och rejält illamående! Loppet var verkligen en enda lång mental kamp och jag ville ge upp redan efter två mil. Men på något sätt kämpade jag mig igenom och nådde nästan, nästan mitt mål. Fast de där 18 sekunderna som fattades var retliga, kan jag säga.

    Så nu vill jag alltså ha revansch. Sub 3 är målet, springer jag några minuter fortare än så är det en bonus. Wish me luck!

  • Löpning,  Träning

    Ursäkter, ursäkter

    Jag brukar tänka att jag är luststyrd men disciplinerad. Kan man vara både och samtidigt?? Alltså, jag går mycket på känsla & lust och gör det jag känner för i stunden. Skippar gärna städning och annat tråk till förmån för roligare grejer. Samtidigt har jag disciplin nog att till exempel följa ett träningsprogram. Har jag verkligen bestämt mig för något så genomför jag det.

    Sedan en tid tillbaka har jag dock lite problem med disciplinen i träningen. Det yttrar sig framför allt genom att jag skjuter upp jobbiga pass, som intervaller och långa långpass. För att ta ett exempel: i tisdags var min plan att springa ett ganska hårt intervallpass. 4+3+2+1 min * 2. Så blev det inte. Det var varmt, det var blåsigt – och jag var trött. I stället blev det en soft löprunda i skogen med grannen. ”Jag tar det i morgon”, tänkte jag.

    Så kom i morgon. Och då hade jag först huvudvärk och sedan mensvärk. Och det var fortfarande varmt. Så jag joggade upp till Norrlida och fotade utsikten i stället.

    Sen blev det torsdag. Och det var fortfarande varmt. Och några 4+3+2+1 * 2 var jag absolut inte upplagd för. MEN jag bestämde mig ändå för att genomföra något slags intervallpass, helt och hållet på känsla. Så det slutade med att jag sprang 2+1+500+500+1+1 km i helt okej tempo. Och var nöjd och glad att benen faktiskt orkade springa lite fortare igen.

    Jag vet ju ungefär vad det här uppskjutandet beror på: jag har inte bestämt mig – på riktigt. Jag vet inte exakt vad jag tränar för. Det lutar dock väääldigt mycket åt ett höstmaraton just nu, och jag längtar tills jag hittar ett bra träningsprogram att följa.

    Fram till dess får det vara okej att vara lite slacker, tänker jag. Och gå mer på lust och känsla än något annat.


  • Löpning,  Träning,  Utrustning

    Frågor & svar

    Hej!
    Hade en liten frågestund på instagram i går, fick många bra frågor kring löpning och tänkte dela några av frågorna tillsammans med lite mer utförliga svar här. Så att fler som är nyfikna kan läsa.

    Vilka är dina favoritskor?
    Mina absoluta favoriter är Asics DS Trainer. Det är en ganska lätt sko som jag främst använder till intervaller och lite snabbare pass. Den sko jag oftast använder för vanlig distanslöpning är Asics GT 2000 och i terräng/på stigar springer jag i Salomon Sense Pro. Nu för tiden köper jag oftast mina skor på Blocket/tradera. Det kanske låter knäppt, men det kommer ofta ut skor som är näst intill oanvända eftersom folk ofta köper fel storlek. Och då jag ju vet vilken modell/storlek jag vill ha, slår jag till när rätt sko kommer ut. Snällt mot både plånboken och miljön!

    Vilket är ditt absoluta favoritlopp?
    Helt ärligt- jag tycker det är rätt jobbigt att kuska runt på lopp! Speciellt storloppen. Först ska man ta sig dit, ofta många mil i bil. Man måste planera sitt ätande och sina toabesök. Sen stressa runt och hämta ut nummerlapp, vara vid starten i god tid, nervöskissa på nån bajamaja sjuttioelva gånger. Sen misslyckas man eventuellt kapitalt och tyckte det var helt värdelöst att man åkte. Nä, usch!! Föredrar småloppen i närheten som inte kräver någon planering och kan klaras av på en eftermiddag/kväll. Då är det kul. Sen kanske jag ska tillägga att det kan vara en upplevelse att springa storlopp, förstås. Sprang New York Marathon 2016 och det var väldigt häftigt pga det enorma publiktrycket! (även om jag var gravid och mådde piss).

    Vad får dig motiverad att springa de dagar du inte har flow?
    Ofta har jag inga problem att ta mig ut, så länge det inte är så att jag ska springa hårda intervaller. Men är jag trött, seg och saknar motivation brukar jag tillåta mig själv att springa kortare och långsammare än vad jag har tänkt. Eller försöka få med mig en kompis ut. Det är kanske det allra bästa.

    Tränar du på känsla eller springer du efter träningsprogram?
    Jag tränar mycket på känsla. Kanske lite för mycket för att få riktigt bra resultat. Men jag brukar sätta mål för varje vecka, typ hur många kilometer jag ska springa och hur många fartpass. Inför viktiga lopp brukar jag följa något tioveckorsprogram på till exempel jogg.se. Jag tror jag skulle ha mycket att vinna på att följa ett träningsprogram under en längre period, tänker ibland att det skulle vara jätteroligt med någon som kunde lägga upp träningen åt mig.

    Vad använder du för pulsklocka?
    En Garmin Forerunner 235. Men jag använder oftast bara klocka när jag springer intervaller/långpass.


  • Livet,  Löpning

    En osedvanligt fin majdag

    Oj, vilken fin dag detta har varit. På alla tänkbara sätt.

    I morse vaknade jag tidigt, tidigt. Åt frukost och satt och jobbade en liten stund. Sen packade jag en löparryggsäck med några smörgåsar, vatten och banan och begav mig upp mot Pelarne där jag skulle möta upp ett helt gäng löpare för att springa ”Fat Ass Sevede”. Ett årligt löparevent där man springer en etapp av vandringsleden Sevedeleden.

    Vissa galningar sprang hela 55 kilometer på denna rejält kuperade led, jag nöjde mig med 21. Men med min lilla ”uppvärmning” på cirka 11 kilometer från Mariannelund till Pelarne blev det sammanlagt 32, och det är faktiskt det längsta jag sprungit i år. Hade rätt tunga ben sista biten. Men väldigt trevligt att springa med folk, och att vädret var helt strålande gjorde ju inte löpturen sämre.

    Glömde helt bort att fota men tog den här bilden på väg till Pelarne. Körsbärsblom och frodigt, grönt gräs.

    Sen blev jag upplockad av familjen och vi begav oss till Vimmerby för att träffa min bror, hans fru och deras lilla Melinda. Bara tre veckor, och alldeles ny i den här världen. Så liten och fin. Mitt första syskonbarn och nog är det lite speciellt ändå.

    Satt i bersån hela eftermiddagen med delar av familjen, en påse lösgodis, solen i ansiktet och trötta ben. Vilsamt värre.

    Barnen härjade i trädgården, spelade monopol, la pussel och läste böcker. Ser ju väldigt harmoniskt ut på denna bild, men det var det verkligen inte hela tiden…

    Efter middag och efterrätt begav vi oss hemåt igen. Lykke somnade i bilen och vi (jag) tyckte att vi skulle stanna till på vägen för att ta lite fina kvällsbilder. Så det gjorde vi. Alltså, kan vi inte bestämma att vi förlänger maj lite (och tar bort några veckor i november och februari i stället)??

  • Löpning

    Som tio milligram morfin

    I snart 20 år har jag sprungit regelbundet, med kortare uppehåll för graviditeter, småskador och resor till spring-ovänliga platser. 20 år, det är ju nästan svindlande länge. Hur många kilometer det har blivit sammanlagt kan jag bara gissa, men kanske 30 000? Nästan ett varv runt jorden!

    Jag får ibland höra att jag är så ”duktig” som springer, men jag ser det inte så. För mig är det bland det lättaste som finns, att snöra skorna och ge mig ut. Jag vill springa, nästan jämt. Det finns sällan något motstånd längre, det är liksom svårare för mig att låta bli.

    De senaste åren har jag mestadels sprungit prestationsinriktat, haft mål och utmanat mig själv. Men en stor del av mitt löparliv har jag ”bara” sprungit – och den dag jag lägger ner allt vad tider och tävling heter kommer jag fortsätta att ”bara” springa. För jag behöver det verkligen. Hur hurtigt det än låter så älskar jag att springa – och jag älskar vad som händer i mig när jag springer. Och då är det inte främst det fysiska jag tänker på, utan det mentala.

    Under mina löprundor rinner stress och ilska av. Stora problem blir plötsligt små. Jag kan tänka mer klart och får massor av idéer. Och mitt självförtroende blir nästan otäckt bra. När jag springer är allt, precis allt möjligt och även smått orimliga planer känns genomförbara. Jag ÄGER helt enkelt!

    Jag har fått lära mig att den vetenskapliga förklaringen till detta är att nivåerna av ämnen som dopamin, noradrenalin och serotonin ökar i kroppen under fysisk aktivitet. Jag läste någonstans att 45 minuters löpning kan utsöndra endorfiner som motsvarar 10 milligram morfin. Låter rimligt! Löpning kan alltså nästan liknas vid en drog…

    Jag minns ärligt talat inte om det har varit så här jämt, kanske hade jag en lång och tråkig uppstartssträcka för länge sen, då löpningen bara kändes tung, flåsig och så långt från en kick man kan komma? Har jag alltid, på riktigt, gillat löpning? Och kan alla lära sig gilla löpning?  
    Ingen aning! Men för mig funkar det numera som en vansinnigt bra humörhöjare som jag inte vill vara utan.

  • Familjen,  Livet,  Löpning

    Tillsammanslöpning

    I går kväll, när barnen skulle ha sitt fredagsmys med ostbågar och film, bestämde jag och Fredrik att vi skulle ta en liten springtur tillsammans. Lykke hade inte sovit på dagen så det passade bra att ta med henne ut på en sövartur. Det är inte ofta vi lämnar de stora barnen (som är 11, 9 och snart 7) själva mer än för att göra snabba ärenden, men det här kändes som ett bra tillfälle.

    Vi sprang en av våra favoritrundor, upp mot Norrlida och Stolparp där solnedgångarna är som vackrast. Aprilhimlen var alldeles magisk. En mil blev det och vi var tillbaka hemma efter en dryg timme. Fin kväll i fint sällskap!

    Det känns faktiskt som att de allra mest intensiva småbarnsåren snart är förbi för vår del. Även om det är full fart jämt här hemma, så är det inte det där ständiga passet längre. Lykke fyller tre i sommar och börjar bli stor. Hon leker mycket med sina syskon utan att vi behöver vara med, kan klä på sig själv och äta själv. Dessutom sover hon oftast hela nätterna i eget rum på övervåningen och tassar på egen hand ner till köket på mornarna. Tiderna förändras, och det är både vemodigt och skönt !

  • Löpning,  Utrustning

    Att springa med vagn

    God morgon! Eller snarare god förmiddag. Jag sitter i soffan med Lykke jämte mig, betalar räkningar, skickar fakturor och kollar på Barbapappa. Fredrik målar golv på övervåningen. Egentligen är ju måndagar min jobbdag, men just nu är det ganska lugnt med uppdrag så vi passar på att försöka få lite gjort här hemma.

    Har fått ganska många frågor om att springa med vagn, så jag tänkte försöka få ihop ett litet inlägg på det temat. Lykke fyller ju snart tre (TRE!!) och vi springer inte lika frekvent med henne som vi gjorde när hon var bebis. Men sammanlagt har det förstås blivit väldigt många vagnrundor sedan hon kom till världen och vi har hunnit samla på oss en del erfarenhet.

    I samband med att Lykke föddes köpte vi en Thule Glide. Vi hade läst på en hel del om olika löparvagnar, och landade i att vi ville ha en renodlad löparvagn av god kvalitet. Många rekommenderade Thulen, därför föll valet till slut på den. Vi valde också att chansa på att den skulle räcka som vår enda vagn –  vi kompletterade alltså inte med en ”vanlig” vagn.

    Jag började jogga lite smått med vagnen när Lykke bara var ett par månader. Då låg hon i den tillhörande liggdelen. Jag vet att det egentligen inte rekommenderas att springa med så små bebisar, men jag tog det väldigt försiktigt och var noga med att inte springa över trottarkanter och liknande. Tänker att en rask promenad på lite ojämna vägar kan vara betydligt skumpigare än en försiktig löptur på asfalt? Det tog ett tag att få in tekniken, och från början fick jag faktiskt lite småskavanker (bland annat ont i ett knä) av vagnlöpningen. Jag tror det beror på att jag snedbelastade kroppen lite genom att nästan alltid köra vagnen med höger hand och pendla med den vänstra.

    När Lykke var runt halvåret växte hon ur liggdelen och vi började ha henne i sittdelen i stället (som nästan har fullt liggläge). Det var så skönt att bli av med den extra tyngden som liggdelen innebar! Från hösten 2017 och fram till våren 2019 sprang jag en tur nästan varje vardag. Jag försökte oftast pricka in Lykkes sovtid, eftersom hon inte tyckte det var särskilt kul med löpning i vaket tillstånd. Några gånger har Fredrik och jag kommit ut på en löptur med vagnen tillsammans, bilderna i inlägget är från en mysig skogsrunda förra året.

    Här är mina tips till dig som funderar på att köpa löparvagn/börja springa med vagn:

    • Läs på och fundera kring era behov innan ni väljer vilken vagn ni ska köpa. Vill ni springa i skogen/på asfalt? Ska ni ha vagnen som enda vagn? Är det viktigt att barnet kan sitta bakåtvänt? Ska vagnen kunna användas även som cykelvagn/skidvagn? Svängbara framhjul eller inte? Det finns mycket att fundera kring.
    • Läs även på om detaljerna! Några superbra funktioner på Thulen som jag vet saknas på vissa billigare vagnar är ställbart handtag och en sufflett som man kan dra ner hela vägen framför barnet. Det har varit TOPPEN.  
    • Investera i ett bra regnskydd. Skyddar mot både regn, snö och vind.
    • Varm och rejäl åkpåse känns också nödvändigt att köpa till, speciellt om barnet ska sova i vagnen.
    • När du väl börjar springa med vagnen – pendla med en arm i taget och var noga med att växla pendelarm under löpningen. Annars är det lätt att snedbelasta kroppen. Börja med korta rundor och öka på efter hand.
    • Välj rundor som inte är för backiga. Jag tycker det sliter rejält på kroppen att springa i branta upp- och nedförsbackar med vagn, löpstilen blir konstig och onaturlig.
    • Kom ihåg att löpningen sker på barnet villkor och välj gärna tidpunkter då barnet ändå ska sova (om hen sover bra i vagnen förstås).
  • Livet,  Löpning

    Bloggen är uppe

    Så är bloggen äntligen uppe! Har inte riktigt pallat att ta tag i detta, men nu så…. (med god hjälp av maken). Fick inte till headern som jag ville, så den nuvarande är bara tillfällig, och det återstår en del pill med annat också. Men det känns superkul att äntligen få börja blogga på riktigt och inte bara i min dator.

    Vissa kanske tycker det är knäppt att återuppliva en blogg år 2020, bloggar kan väl anses något passé. Men själv älskar jag fortfarande bloggformatet – och antar att jag inte är heeeelt ensam om det ändå.

    Som jag skrev i mitt allra första inlägg kommer jag avhandla ämnet löpning härinne, men dela med mig av väldigt mycket annat också. Min vardag, förstås, men också tankar kring hälsa, rörelse, föräldraskap, familjeliv, hållbarhet och så vidare. Vet nog knappt själv än….men det jag känner för, helt enkelt.

    Hoppas ni vill hänga här!

  • Löpning,  Utrustning

    Vinterlöpning – mina tips

    Kanske lite knäppt med ett inlägg om vinterlöpning så sent som den 14 mars? Men det snöade hela dagen i går och i dag är det minusgrader och sol. En riktigt strålande vinterdag! Lite sent, kan väl tyckas, men jag älskar det och tycker det är helt makalöst vackert. Så här såg det ut under min morgonrunda, 16 kilometer blev det ungefär.

    Har fått kommentaren: ”men du springer väl inte på vintern ändå” några gånger, mitt svar är såklart ”JO, varför skulle jag inte??” Jag springer de flesta dagar och på året och ser varken minusgrader eller snö som något problem. Det handlar mest om att ha rätt kläder och i viss mån även rätt skor. Har faktiskt sprungit långrundor i så kallt väder som 15-20 minusgrader och det funkar faktiskt bra. Då är slask betydligt värre.

    Hur ska man klä sig för att klara en vinterrunda, då? Och måste man ha dubbade skor? Ja, om vi börjar med kläderna så är det förstås högst individuellt (och beror på temperatur, vind, fart m.m.). Men här kommer en liten redogörelse för vad som passar mig. Jag är inte särskilt frusen av mig, så det kan säkert vara så att vissa av er behöver mer/varmare kläder än så här:

    0-10 plusgrader: Vanliga, långa tights, en t-shirt och en tunn vindjacka. Eventuellt tunna vantar och pannband. Ska jag springa intervaller har jag en tunn, långärmad tröja i stället för t-shirt och vindjacka.

    0-5 minusgrader: Fodrade vintertights, en tunn, långärmad tröja och en tunn vindjacka. Halsduk (vanligtvis en buff) och pannband eller mössa. Tunna vantar.

    5-15 minusgrader: Fodrade vintertights, en vinterlöpartröja och en tunn vindjacka. Halsduk/buff och pannband eller mössa. Varma tumvantar. Är det ner mot 10-15 minusgrader drar jag vanligtvis upp buffen över ansiktet och andas i den för att inte dra in för mycket kall luft.

    Kyligare än så här blir det inte mer än någon enstaka gång per år, skulle det vara ännu kallare skulle jag nog överväga att ha en tjockare vindjacka över vinterlöpartröjan + ett par träningsoverallsbyxor över vintertightsen. Kanske även ett par tjockare strumpor i skorna. Men jag fryser ytterst sällan om fötterna när jag springer.

    Vad gäller skor så är nog inte jag rätt person att tipsa, faktiskt. Jag äger inte några dubbade skor och saknar det inte mer än några dagar om året…men är det riktigt halt och eländigt tar jag hellre ett par terrängskor med lite bättre grepp än mina vanliga löpardojor. Eller väljer att springa på bandet. Och nästa år kanske jag införskaffar ett par riktiga vinterskor (så säger jag varje år)…

  • Livet,  Löpning

    En bättre morgon

    I morse vaknade jag tidigt, innan alarmet. Kikade ut genom fönstret och såg att himlen var alldeles klar. Och eftersom Fredrik är hemma och kan skicka iväg barnen till skolan på måndagar skyndade jag mig ut på en morgontur.

    Det blev en lugn runda. Jag sprang upp på höjderna, mot min favoritplats Norrlida. Solen var på väg upp och marken frostbiten. Utsikten ner mot vårt lilla samhälle magnifik.

    Sedan joggade jag vidare, förbi Stolparp och Rökulla och tillbaka ner mot Mariannelund. Inne i tallskogen glimrade solen mellan träden. Så vackrt alltihop!

    Tolv kilometer blev det, nu är jag hemma igen, har ätit en äggmacka och ska snart köra in till Vimmerby för lite jobb. En intervju för en tidning ska jag göra, dessutom ska jag planera några andra reportage tillsammans med min syster. Tror det blir en bra dag. Tänk om varje dag kunde få börja så här?